Kasese, Uganda.
Att leva på en-två dollar per dag brukar av FN klassas som att leva i extrem fattigdom. I Kenya är det många som lever under två dollar per dag. Arbetslösheten är runt 40 %, de få som har jobb tjänar så pass lite att de i vissa fall måste gå fyra-fem timmar per dag till och från jobbet eftersom de inte har råd att betala de 4 kronor de kostar att ta bussen. En utbildad lärare i Kenya tjänar runt 1000 kronor i månaden. Ja, ni läste inte fel. En person som läst två-tre år på universitetet (som de dessutom betalat för) tjänar alltså runt 1000 kr, en rektor kan komma upp i 7000 per månad. En hisnande summa för de flesta kenyaner.
Att på riktigt förstå hur det känns att leva på mindre än två dollar per dag kommer jag aldrig förstå. Även om jag skulle ge det en månad eller två år, skulle jag aldrig riktigt förstå. Jag vet innerst inne att om något händer mig så finns det sjukvård på nära avstånd, om inte så vet jag att det kommer att skickas ett ambulansflygplan för att hämta upp mig.
Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur det känns att leva längst ner på samhällstrappan, att aldrig veta vad som händer imorgon, att ständigt leva med rädslan att inte kunna köpa mat till sina barn, eller känna ångest på natten när man vet att hyresvärden kan komma imorgon och kasta ut dig och din familj på gatan för att du inte har kunnat betala de tre sista månadernas hyra. Att inte veta vad ordet semester betyder. Att ständigt vakna med en klump i magen.
Det jag vet är hur jag varje dag tampas med denna verklighet, att jag varje dag försöker förstå hur vi kunde skapa en värld där det är vi och dom. De med pengar, de utan pengar. De med makt, de utan makt.
Varje morgon när jag kliver upp från min säng med de två dun-täckena, de tre mjuka kuddarna och en vägg som är täckt av bilder på vänner och familj vet jag att många familjer denna kalla natt har fått sova på gatan.
Varje morgon när jag sätter mig i bilen och sätter på min favorit-Robyn skiva vet jag att jag snart kommer att åka förbi mannen som varje dag går runt i samma kläder (som förmodligen inte blivit tvättade de senaste månaderna), han går alltid för sig själv, barfota, ibland bärande på en stor säck, men alltid med blicken som säger allt.
Varje dag när jag tar bilen från jobbet, passerat affären och köpt ingredienser till kvällens middag åker jag förbi rondellen där barnen som bor och lever på gatan brukar hålla till. Om jag har mynt i plånboken vevar jag ner rutan, om jag har bananer eller bröd vevar jag också ner rutan. Känslan av att sitta där, med mat i magen, mat i bilen och veta att dessa barn inte har varesig tak över huvudet eller mat i magen går aldrig att vänja sig vid. Det ska man aldrig vänja sig vid, världen är upp och ner, galen och orättvis. Det gäller för alla, oavsett var man bor, under vilka förutsättningar man lever, att ta hand om de människor vi har runt oss. Att göra det man kan. Att tänka på att vi lever på en planet, som vi alla ska dela på.
Om man någon gång skulle åka upp i rymden och se vår planet från ett ovanförperspektiv och se hur några sitter och äter middag (kanske blev det en pizza denna kväll, eller en god italiensk pasta?) på restaurang för 80kr, medan det samtidigt utanför restaurang sitter en ensamstående mamma med tre barn som lever på 80 kronor per månad. Om det är en bra dag har hon kunnat ge barnen iaf en måltid mat.
Hur lyckades vi skapa en värld som denna?
I måndags tog jag flyget till Uganda för att besöka några av de kooperativ som vi stödjer. Sist jag var här svors Mr Yoweri Museveni för femte gången in som president och oppositionsledare Kizza Besigye kom hem från Kenya efter att ha behandlats för de skador som uppstod under de brutala polisöverfall han fick utsättas för. Läget var mycket spänt. Gatorna var fyllda av demonstranter och poliser, nu har läget lugnat ner sig(oppositionen trycks ner?) men spåren av valet finns fortfarande kvar.
Utsikt från vårt kontor, Musevenis valaffisch från valet i våras.
.
Under veckan har jag varit ute på landsbygden och träffat flera av de kooperativ som vi stödjer. Florence är ledare för Kangulumira Area Cooperative Enterprise(KACE), ett samlingsorgan för 44 kooperativ i Kanyung som Kooperation Utan Gränser stödjer. Jag besökte hennes familj och fick plantera ett bananträd som numera är döpt till Cecilia. 
Plötsligt kom Florence mamma och mormor förbi, så stod jag där med tre generationer kvinnor från en och samma familj. Florence har genom studiecirklar lärt sig läsa, skriva och prata engelska. Otroligt imponerande. Hon ursäktade sig hela tiden för sin dåliga engelska, men det var långt ifrån sanningen. Hon pratar i stort sätt flytande engelska.
Florence och Wafana från KACE visar kooperativets vin och chips gjorda av ananans. Produktionen av ananas är så pass stor att kooperativet började fundera kring hur man bättre skulle kunna ta tillvara på de mängder ananas som medlemmarna skördade. Funderingarna har nu lett till full produktion av ananasvin och ananaschips. 
Området vi besökte är bördigt. Det odlas blandannat ananas, majs, bönor, ris, kaffe och cassava. En dag träffade vi Getrud, här torkar hon säsongens riskörd. 4-5 dagar tar det för riset att torka.
Sent i går eftermiddag besökte vi Kevin och hennes familj, hon är jämngammal med mig och redan sexbarnsmamma. 
Kevins yngsta dotter, Chatrine, är tre månader.
Efter fem veckor i Sverige landade jag igår i Nairobi. Fick en välkomnade kram av taxikoordinatören på flygplatsen, sa hej till den leende vakten och det pirrade lite extra i magen när jag öppnade dörren till lägenheten – home sweet home!
Bloggen har legat i dvala pågrundav bristande och ibland obefintligt internetuppkoppling i Sverige, men nu ska det bli ändring på det. Men, den i stort sätt obefintligt uppkopplingen, vänner, familj och en röd liten stuga gjorde att min tid i Sverige blev fantastisk. Att simma i en sommarvarm sjö, att cykla till stan, att sitta ute och grilla när klockan är tio och att skratta med de man tycker om är det jag saknat mest under min tid i Kenya.
Ett år har gått sedan jag packade mina väskor, skrev ut mig från Sverige och bosatte mig i Kenya. Det har varit ett händelserikt år, nytt jobb, nytt land, nya vänner, nya kollegor, nytt språk….Men oj vad jag lärt mig mycket. Om jordbrukspolitik, om vänstertrafikkörning, om matpriser, om smarta mobillösningar, om tryckerier, om kaffekooperativ, om skillnanden mellan Niassa i norraste Mocambique och en by i ett Rwanda som aldrig glömmer. Om skillnaden mellan ett livligt Nairobi och ett sovande Lusaka. Om skillnaden mellan en indiskt höginkomsttagar familj i Nairobi till en ensamstående mamma i förorten Dandora. Om dans och kultur, om djur och natur. Om både sorgliga och fantastiska människoöden. Mitt i alla upplevelser och utmaningar har jag lärt mig mycket om mig själv.
Jag kommer tillbaks till ett Kenya som står inför många utmaningar. 2012 står landet inför det första valet efter oroligheterna och våldet efter valet 2007. Priserna stiger och värdet på shillingen går ner. Långa perioder av torka har lett till en av de största svältkatastroferna på årtionden. Läs mer om det i DN, Daily Nation, Kooperation Utan Gränser och Läkare Utan Gränser. Vill du göra något? Stöd gärna kampanjen Kenyansforkenya!
I helgen tog vi bilen till Amboseli. En nationalpark som är känd för sina elefanter och närheten till Kilimanjaro. Kilimanjaro framför bilen och soldnedgången på höger sida. Otroligt vackert och fridfullt.
Vi lyssnade på soundtracket till The Lion King, och stämningen var på topp.
Hängmattan är alltid med.
Sol, zebror och savann.
Mt Kilimanjaro visade sig från sin bästa sida under lördagens solnedgång.
Utsikt från bilfönstret.
En elefantfamilj påväg. I parken (som inte är stor) finns det 1500 elefanter.
Elefantskydd.
Bilden säger allt.
Allt var fantastiskt tills vi (jag) körde fel. En skylt som pekade mot utgången vi skulle till, visade sig leda någon helt annanstans. Det hela ledde till att vi körde runt i två timmar, på sandfält, vägar fyllda av stora stenar, vägar som bara bestod av stenar, vägar som inte existerade….det tog aldrig slut. Efter nästan två timmar träffade vi på en tioårig kille som sa ”den här vägen kan ni inte köra, man måste ha en lastbil för att kunna köra här”. Där och då försvann den lilla energi jag hade. Vi var alltså tvugna att vända och köra tillbaks på obefintliga vägar…. Men efter lite socker, äppeljuice och beslutet att strunta i parkregel nr 1(lämna inte bilen) så gick det lättare att köra och vägen blev bättre.
Tanken var tom, bilen var skitigare än skitigast och ena bakdäcket hade 60 % luft kvar. Bilen var som ny när vi åkte ifrån bensinstationen.
Efter nio timmar körning, först fyra timmar i nationalparken, sen fem timmar på motorväg, varav två och en halv timme mörkerkörning. Stora lastbilar, galna omkörningar, små vägar, alla kör med helljus, bilar som kör om en bil som kör om, ja ni fattar, känslan av att köra in i Nairobi och se gatubeslysning var lättnad. I made it.
Situationen i Kenya har de senaste halvåret blivit allt svårare. Matpriserna och bensinpriset stiger ständigt. Basprodukten majsmjöl (som man använder när man gör Ugali) blir dyrare och dyrare för varje vecka. Dessutom varnar FN att östra Afrika just nu drabbas av den värsta torkan på 60 år. De lilla regn som kom under regnsäsongen är inte tillräckligt och nu ser vi konsekvenserna. Många familjer har bara råd att äta en gång per dag, boskap dör och allt fler blir fattigare. Det slår enormt hårt mot bönderna. Torkan leder även till långdragna konflikter med flera dödsfall i jakten på vatten och odlingsmark. Läs mer om effekterna i Daily Nations artikel som publicerades igår.
Som vanligt är de det fattigaste som drabbas hårdast. Och de rika som drar vinstlotten. Den kenyanska shillingen tappar ständigt i värde, vilket gör att allt jag köper blir billigare. För ca ett år sedan var 100 svenska kronor, 1000 kenyanska shilling. Idag är 1000 kenyanska shilling, 70 svenska kronor. Men, för kenyaner blir allt dyrare. Priserna för lokaltrafik, mat, el, allt ökar – vilket leder till att många tvingas att kraftigt dra ner på sina utgifter.
Att tillhöra de få procent av befolkningen som får det bättre i en situation där många kämpar för att överleva dagen är en mycket obehaglig känsla. Det materialistiska levnadssättet känns väldigt långt bort. Världen är som vanligt vänd upp och ner.
I dagens Daily Nation hittar man bilder på ca 40 barn som kommit bort från sina familjer/släktingar. Orsaken till varför de har kommit bort är lika många som barnen. Vissa har rymt hemifrån, andra har tappats bort på busshållplatser, några har blivit övergivna av sina föräldrar och andra är för små för att veta vad som hänt. Barnen bor för tillfället på två institutioner som ligger på samma gata som vårt kontor. De får tak överhuvudet och mat för dagen. Men resurserna att ta hand om dessa barn är långt ifrån tillräckliga. De behöver kärlek, omtanke och trygghet.
Syftet med artikeln är att nära anhöriga till barnen ska se bilderna och komma och hämta barnen. Vissa av barnen kommer förmodligen aldrig att bli hämtade, medan vissa av de som blir hämtade kommer med största sannolikhet att tvingas återgå till ett liv de flytt från. Men självklart hoppas jag att det leder till att flera av barnen återförenas med familj/släktingar.
Här är några av barnens levnadsöden.
Brian 6 år
Hittades nära Muthurwa marknaden, bodde tidigare i Kawangware med hans föräldrar. Hittades 8 juni 2011.
Sylvia 12 år
Gick vilse när hon letade efter bussen som skulle ta henne till hennes by nära Kakamega ( i västra Kenya). Hittades 1 juni 2011.
Linet, 6 år och Jospeh, 9 månader (syskon)
Hittades övergivna i Msalala slums. Har förmodligen blivit övergivna av sin mamma. Hittades 20 april 2011
Yvonne 12 år
Jobbade som hushållerska i Muthurwa i en månad innan hon lyckades fly. Hittades 9 maj 2011.
Edwin 2 år
Blind, hittades i Dagoretti 7 januari 2011
40 procent av befolkningen i Kenya är under 14 år. Dessa 40 livsöden speglar verkligheten för många barn i Kenya.
Läs artikeln här.
I Januari i år besökte 13 studenter från KF-gymnasiet Kenya och Kooperation Utan Gränsers projekt. Besöket resulterade blandannat i ovanstående film!
Min kollega Bo Lager blev intervjuad av Världsbankens PROFOR-projekt under ett möte i Nairobi. Passa på att lära dig mer om Vi-skogens arbete och hur 60.000 bönder lär sig nya odlingstekniker som ökar både skörd och inkomst.
Filmerna hittar du här.
Det två senaste helgerna har jag tagit bilen, kört genom vackra landskap, passerat påkörda zebror och ett antal trafikolyckor (som tur var inga allvarliga), hamnat bakom stora lastbilar som kör i 10 km/h, kört igenom hagelstormar, lyssnat på P3 dokumentär och till slut hamnat först i Mt Kenya och sen i Nakuru. Kenya är ett fantastiskt land, vackra vyer, perfekt klimat, underbara nationalparker, paradisstränder, häftiga djur…you name it. Kenya har faktiskt nästan allt. Runt hörnet.
Regnbåge och Mt Kenya i bakgrunden. Kenya Wild Life Service har guest house i alla nationalparker. För 70 – 100 kr per natt och person så får du ett helt hus med eldstad, sänglinnen/handdukar, kök, soffgrupper och djurlivet utanför dörren.
Som här.
Lånade min kompis hatt (som hon köpt i Californien). Kände mig som en engelsk dam från 1800-talet.
Vi hittade ett vattenfall. Och Nairobi kändes plötsligt väldigt långt bort.
Helgen efter åkte vi till Nakuru. Känt för sina tusentals flamingos.
Vackert. Notera hur små flamingosarna egentligen är.
och hur stora pelikanerna är….
Vi övningskörde i parken och vara nära att köra på denna lilla varelse.
Jag hälsade en liten tjej välkommen till världen. Här tre dagar gammal.
På kvällen gick vi på konsert med Juliani. En av Kenyas mest populära artister just nu.
Cecilias blogg från östra och södra Afrika 